Jag är vaken..
.. men fan så trött. Idag bär det av till Växjö med Malin. Dags att göra sig iordning.
17 Januari 2005 - Ett oförglömligt datum och en riktig vän.
Imorgon är det den 14 januari 2008. Vilket betyder att det är tre år sen Erik gjorde slut med mig och det var då jag flyttade hem till mamma igen efter att ha bott hemifrån i mer än två år. Det var tungt, inte bara förlusten av min dåvarande kärlek utan även att flytta hem till mamma igen. Inte längre kunna göra precis som man ville utan att alltid vara tvungen att ta hänsyn till alla andra. Fick inte längre bestämma vilken mat jag ville ha för det var oftast redan bestämt och jag kände mig helt enkelt ensam.
14 januari 2005. Just den dagen minns jag så väl. Vi hade varit på kalas hos Erik´s brors flickvän Gill som fyllde år. Sen hände det som troligtvis skulle hänt inom den närmaste framtiden ändå, (med tanke på hur allt var) Erik gjorde slut. Men då var det verkligen till min förvåning och jag blev oerhört ledsen. Den fredagkvällen kändes som en hel evighet lång och det mesta jag såg var mina egna tårar. Min syster hörde av sig och frågade om hon kunde sova hos mig, helt ovetande om vad som hänt så kom hon upp till oss och sov kvar den natten. Den natten sov jag ingenting, jag låg hela tiden och funderade hur jag skulle kunna få tillbaka honom. Morgondagen kom och Erik försvann innan Karin ens vaknat. Jag låg kvar i sängen, i hopp om att jag bara hade drömt. Men det hade jag inte. Karin kom in i sovrummet och såg mina svullna ögon och satte sig på sängkanten och kramade om mig. Jag försökte förklara för Karin, men jag förstod det inte själv. Jag var lämnad, ensam.
Jag packade ihop det jag behövde och åkte hem till mamma, där Karin fick berätta allt för jag kunde inte. Den dagen ägnade jag i en hård säng hemma hos mamma. Dagen därpå likaså. Sen kom den bistra sanningen att jag faktiskt var tvungen att pallra mig till skolan på måndagen. Jag ville inte. Dels pga allt som hänt och dels pga att mina bästa riktiga vänner var jag vid det här tillfället ovänner med. En dum jäkla händelse som gjorde allting mycket värre. Det var nu jag behövde dom, mina bästa vänner.
Det var tungt att komma till skolan den dagen, när jag klev innanför dörren i klassrummet så kändes det som alla visste, som alla tittade på mig, gjorde dom det?!
Mina räddare i nöden var Nina och Lotta, det var dom som jag berättade det för. Dom fanns där för mig den dagen, vilket jag idag är oerhört tacksam för. När skolan sen var slut för dagen åkte jag hem till lägenheten för att packa lite saker. Det var bland det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men som tur var så var Erik inte hemma då. När jag kom hem till mamma ringde sen Erik och vi pratade lite, han sa att han ville tänka igenom det osv. För mig var det helt okej, för jag ville ju verkligen vara tillsammans med honom. Men senare hade han bestämt sig, det var slut. Sen så hände något, jag fick ett samtal och inte vilket samtal som helst. Ida ringde, som jag då bara kände lite löst genom Lotta och Nina. Hon lyssnade på mig på ett sätt som ingen annan någonsin har gjort. Hon lät mig gråta och höll egentligen bara med, även att hon kanske inte fattade så mycket. Det som Ida gjorde är för mig väldigt värdefullt än idag och det förde oss samman och jag är så stolt över att ha henne som vän.
Den 17 januari är alltså ett datum som jag sent kommer att glömma, det är dagen då Ida och jag blir vänner, riktiga vänner.
Med tiden så blev det allt lättare att bo hemma hos mamma. Men jag väntade in i det sista med att lämna nyckeln till Erik och när det var gjort så kändes det som en bit från mig försvann. Alla som känt mig under dessa tre åren vet att det har varit fram och tillbaka mellan mig och Erik. Men jag är glad att vi har gått skilda vägar även fast jag tycker det är oerhört tråkigt att vi inte ens kan vara vänner.
Det jag tänker när jag tittar tillbaka på detta är att jag är så fruktansvärt ledsen över att jag var ovän med Anna och Malin just då. Jag hade verkligen behövt dom och jag önskar så att det hade varit i mitt liv under den tiden. Vilket var en betydelsefull men samtidigt jobbig tid för mig.
Vänner behöver vi alla, stora som små. Då dom för oss och vi för dom blir varandras klippa stående stadiga att hålla fast vid, allra mest när vågorna slår som hårdast. Och vem vet, kan hända att det vara i tider då mörka dimmor tar över som vi dom lättast finner, så att vi har någon att kunna tala till när vindarna blåser som kallast och kanske någon att dela sin glädje med.
IDA ANDERSSON
När hjärtat brister av sorgsna ögon, då tiden blir ett krav att vara nära och om inget annat finns,
så finns jag här för dig.
Genom mörker håller jag din hand och stannar i oändlighet och längre.
Din smärta är min, som vi delar genom allt.
Tårar som rinner över spruckna kinder, blir till vemod i min själ av omtanke kärlek och trogenhet.
Ord som symboliserar skam blir vackra för mig, så som du är tar jag emot dig.
Själar förenas till ett när vi flyger tillsammans.
Det är vänskap för mig, DU är vänskap för mig.
Vem har du kvar efter att du lämnat ut dig själv? - Dina vänner. Va rädd om dina vänner, det finns inget djupare.
14 januari 2005. Just den dagen minns jag så väl. Vi hade varit på kalas hos Erik´s brors flickvän Gill som fyllde år. Sen hände det som troligtvis skulle hänt inom den närmaste framtiden ändå, (med tanke på hur allt var) Erik gjorde slut. Men då var det verkligen till min förvåning och jag blev oerhört ledsen. Den fredagkvällen kändes som en hel evighet lång och det mesta jag såg var mina egna tårar. Min syster hörde av sig och frågade om hon kunde sova hos mig, helt ovetande om vad som hänt så kom hon upp till oss och sov kvar den natten. Den natten sov jag ingenting, jag låg hela tiden och funderade hur jag skulle kunna få tillbaka honom. Morgondagen kom och Erik försvann innan Karin ens vaknat. Jag låg kvar i sängen, i hopp om att jag bara hade drömt. Men det hade jag inte. Karin kom in i sovrummet och såg mina svullna ögon och satte sig på sängkanten och kramade om mig. Jag försökte förklara för Karin, men jag förstod det inte själv. Jag var lämnad, ensam.
Jag packade ihop det jag behövde och åkte hem till mamma, där Karin fick berätta allt för jag kunde inte. Den dagen ägnade jag i en hård säng hemma hos mamma. Dagen därpå likaså. Sen kom den bistra sanningen att jag faktiskt var tvungen att pallra mig till skolan på måndagen. Jag ville inte. Dels pga allt som hänt och dels pga att mina bästa riktiga vänner var jag vid det här tillfället ovänner med. En dum jäkla händelse som gjorde allting mycket värre. Det var nu jag behövde dom, mina bästa vänner.
Det var tungt att komma till skolan den dagen, när jag klev innanför dörren i klassrummet så kändes det som alla visste, som alla tittade på mig, gjorde dom det?!
Mina räddare i nöden var Nina och Lotta, det var dom som jag berättade det för. Dom fanns där för mig den dagen, vilket jag idag är oerhört tacksam för. När skolan sen var slut för dagen åkte jag hem till lägenheten för att packa lite saker. Det var bland det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men som tur var så var Erik inte hemma då. När jag kom hem till mamma ringde sen Erik och vi pratade lite, han sa att han ville tänka igenom det osv. För mig var det helt okej, för jag ville ju verkligen vara tillsammans med honom. Men senare hade han bestämt sig, det var slut. Sen så hände något, jag fick ett samtal och inte vilket samtal som helst. Ida ringde, som jag då bara kände lite löst genom Lotta och Nina. Hon lyssnade på mig på ett sätt som ingen annan någonsin har gjort. Hon lät mig gråta och höll egentligen bara med, även att hon kanske inte fattade så mycket. Det som Ida gjorde är för mig väldigt värdefullt än idag och det förde oss samman och jag är så stolt över att ha henne som vän.
Den 17 januari är alltså ett datum som jag sent kommer att glömma, det är dagen då Ida och jag blir vänner, riktiga vänner.
Med tiden så blev det allt lättare att bo hemma hos mamma. Men jag väntade in i det sista med att lämna nyckeln till Erik och när det var gjort så kändes det som en bit från mig försvann. Alla som känt mig under dessa tre åren vet att det har varit fram och tillbaka mellan mig och Erik. Men jag är glad att vi har gått skilda vägar även fast jag tycker det är oerhört tråkigt att vi inte ens kan vara vänner.
Det jag tänker när jag tittar tillbaka på detta är att jag är så fruktansvärt ledsen över att jag var ovän med Anna och Malin just då. Jag hade verkligen behövt dom och jag önskar så att det hade varit i mitt liv under den tiden. Vilket var en betydelsefull men samtidigt jobbig tid för mig.
Vänner behöver vi alla, stora som små. Då dom för oss och vi för dom blir varandras klippa stående stadiga att hålla fast vid, allra mest när vågorna slår som hårdast. Och vem vet, kan hända att det vara i tider då mörka dimmor tar över som vi dom lättast finner, så att vi har någon att kunna tala till när vindarna blåser som kallast och kanske någon att dela sin glädje med.
IDA ANDERSSON
När hjärtat brister av sorgsna ögon, då tiden blir ett krav att vara nära och om inget annat finns,
så finns jag här för dig.
Genom mörker håller jag din hand och stannar i oändlighet och längre.
Din smärta är min, som vi delar genom allt.
Tårar som rinner över spruckna kinder, blir till vemod i min själ av omtanke kärlek och trogenhet.
Ord som symboliserar skam blir vackra för mig, så som du är tar jag emot dig.
Själar förenas till ett när vi flyger tillsammans.
Det är vänskap för mig, DU är vänskap för mig.
Vem har du kvar efter att du lämnat ut dig själv? - Dina vänner. Va rädd om dina vänner, det finns inget djupare.