Lina

Kvällen igår var hemsk. Var riktigt trött på jobbet, trodde jag skulle somna när vi kollade på tv. Slutade tidigare och tog mig en svettig och tårfylld promenad till Berga. Lämnade de jag skulle och gick vidare mot stan. Eftersom det regnade så var mina kläder väldigt blöta när jag kom hem, så det var bara att slänga av sig dom och på med morgonrocken. Satte mig vid datorn och där satt jag till klockan började närma sig tre. Tog tag i mig själv och borstade tänderna och gjorde iordning mig för sängen, kunde inte somna så drog igång tv:n - utan ljud - skönast så. Vid 04.47 började mina ögon bli trötta och jag kände att jag nästintill var tvungen att gå och lägga mig (ska jobba 14.30-11.15). Så jag tog mitt täcke och la mig i soffan, somnade direkt och vaknade vid tio över nio. Sen dess har jag suttit vid datorn, i min gråa morgonrock. Jag tänker inte göra mycket mer idag. Förutom att få på mig kläder innan jag ska till jobbet. Jag är inte trött, men kall och frusen.

För det är försent, allt som var vackert är gammalt nu, det finns ingenting mer.

Känns som att det är de du vill, att du önskar du var tillbaka på noll och glömmer hela skiten för det betyder absolut ingenting, eller skulle du sakna de vi hade?

Det rycker i mig när jag känner att det är äkta igen, det känns varmt och kvavt men jag kan andas rent. Jag suger in all känsla av närhet och om jag blundar riktigt hårt kan jag se stjärnbilderna i din hjärna, alldeles bredvid mig. Jag fumlar efter ord, men allt jag får fram är blyga tankar och önskningar om en evighet av lycka. Jag vill krypa längre in men jag känner hur hotet kommer smygande, jag hör när en kvist bryts av och det är nära nu. Att gripas av panik och ångest är inte min stil. Jag vill fortsätta blunda och le, men det funkar inte, varför?


Mina känslor för dig har nu blivit hånade och jag kan inte annat än värma mina ögonlock.


Jag brukar låtsas att du ligger vid min sida, när jag ler så ler du och du brukar smeka min kind med dina kalla händer. Dina händer gör mig tillfredställd, jag bubblar och lever i sekunderna, även om det bara är i min fantasi. Varje gång jag blir ensam kvar så brukar jag låtsas att du går bredvid och söker med dina kalla händer efter mina händer. Du håller så hårt att din kyla sprider sig i mig. Jag ser dina händer över hela min kropp varje natt och det känns precis som förut. Jag blundar och njuter, fast jag vet att du bara är ånga och luft av mina ensamma drömmar. När det är du och jag i min tomma säng så flyger vi ensamma och bara skrattar.

Jag har kämpat och gjort saker som jag aldrig gjort för någon innan. som jag aldrig ens gjort för dig innan. jag har känt mig lycklig och glad, för det är de du gör mig. jag trodde vi hade något mer än så. något som är värt att kämpa för. men tydligen är det bara jag som vill kämpa.

jag orkar inte gråta mer, men det kommer bara mer och mer och de vill inte sluta rinna. du har sårat mig förr och jag har sårat dig. men detta, såhär ledsen har jag inte varit sen min morfar dog och det är 15 år sen. varför vill du inte ha mig?

stå där och säg dom vackra orden..

En frisk kväll. Jag gick dit, jag kunde känna din doft redan i trappuppgången - fan vad jag saknar dig - kände värmen från dörren men vågade inte trycka på ringklockan. Lämnade mina ord utanför dörren, plötsligt ser jag att en tår nästan suddat ut orden, men jag hoppas det gick att tyda. Ut i kylan och regnet, där gick jag, kände mig som den enda människan på denna jord. Och tro mig, vart jag än vände mig om, så såg jag bara dig, kände din doft.
Mina ögon var genomvåta, men det var värt varenda tår.

En frisk kväll. Jag är nu hemma och det är ljust överallt och dammet syns plötsligt så tydligt när det flyger runt i rummet. Jag vill inte släcka. Drömmer mig bort.
I mitten ligger du och jag, intill varandra. En trafik utanför rutan som inte betyder någonting, doften av nyvakna lakan och ett struligt överkast ligger nere vid fötterna, känner inte du också att du är kär? Skulle du kunna ligga här och titta upp i det vita taket och känna att du legat kvar alldeles för länge? Barn som hoppar och skriker, huset är inte så bra isolerat, men det gör inget. Klockan tickar jämna slag men jag orkar inte räkna dom, tvättmaskinen är klar för länge sen och vi har inte diskat efter oss.
Det jag skriver om, har nog aldrig hänt, men ibland måste man låtsas. Använda sig av dofter man minns, syner man aldrig glömmer, saker och ting man ofta upplever. Placera dig i mitten i rummet du tänkt ut i dina drömmar, vill du ligga kvar där?


Jag kämpar för fullt för att hålla fast din hand, jag blundar och känner blodsmak i munnen - fan vad jag är svag -


När man ser en dröm närma sig, blir man ivrig och full av förhoppningar. En stråle av dagsljus som fyller det mörka rummet och morgonen gryr, med den lyckan intill din kind. Det stramar mot min hud när hon ler och jag kan inte sluta fyllas av tårar i ögonen när jag tänker på hennes vackra ögon. Är det lycka?

Jag blundar och låter tårarna värma mina tunna, tunna ögonlock, det kittlas när dom rinner ner för kinden och det är så skönt att bara vara jag igen. Jag lever i ett helvete, i tro om ärlighet och lycka så skänker jag allt jag har gång på gång. Jag blundar och låter tårarna värma mina ögonlock.

Det är inte längre en lek, det är inte ens en dröm.
- Jag tror på dig, jag litar på dig - för jag är kär i dig.

Det hoppar och skriker i mitt hjärta, det är hoppet på att få komma dig så nära som möjligt. Lever du för kärleken? En värmande hand är kanske inte allt som behövs, men jag hoppas att även om jag inte är världens vackraste så kan jag kanske ändå vara värd att hålla extra hårt i.

Tänk hur allt kan bli så mycket bättre av att bli omtyckt, omtyckt av dig, dina mjuka händer som rör varje del av mig i ren kärlek, du älskade min hud. Att få höra vackra ord ur din mun, ord om mig. En mening som varar i 4 sekunder och du har mig på fall.
Jag vill att drömmen ska bli mer verklighet, jag vill att du på nära håll ska följa mig, att du ska se på mig, som jag föddes, som jag lever. Det är jag, ingenting annat.


Snälla tänd en lampa för det är så mörkt, snälla håll om mig och titta på himmelen med mig. Följ molnens färd mot ingenting och kyss min hand när du ska somna. Snälla ligg bakom mig och skydda min kropp. Låt dina händer smeka mina nakna bröst, låt mig andas djupt, i din takt. Låt mig blunda och känna ditt hjärta slå mot min ryggrad. Ligg naken vid min sida och le mot mig, som du gjorde en gång. Bli min igen, bli oss igen.


Jag hoppas och önskar ändå att du en dag ska inse, att jag kanske är värd en liten del av dig? Att du förstår, att hur liten på jorden du och jag än är - så håller jag mitt löfte, jag ska älska och skänka dig kärlek livet ut, men bara om du ser mig.

jag klädde upp mig för dig, du klädde upp dig för henne.

Jag trodde vi hade något starkare.




Snart ska du lämna det vi har för att gå vidare i ditt liv, snart finns du inte nära mig längre. Jag älskar dig och jag vill följa med i ditt liv, men du vill inte ha mig med, du tvekar.
Nu kom den dag då du berättar för mig att dina känslor inte är dom samma som förut, att jag inte längre är den du vill sova intill. Nu kommer den dag då du inte ens att sakna mig.

Jag var snäll och erbjöd er att komma hit, ("har ni tråkigt får ni komma hit") men tji fick jag. För stå själv i en lång kö till palace, ja de gör jag inte. TACK!

Helt otroligt, jag är ledig idag, l e d i g : D
Har precis badat och ska göra mig iordning för att sen vänta på att Karin ska komma, sen ska vi gå på stan, ska försöka inhandla minst ett par skor och ett par byxor. Får jag som jag vill så blir det nog mer ändå :p

Har du aldrig tvekat på att du verkligen lever, att ditt hjärta slår regelbundna slag och att du känner smärta när du går på grus med nakna fötter? Här ligger jag och snurrar för mig själv - det är ganska skönt - allt är ju så tyst. Ibland hör jag tystnaden tala. Då vinden blåser mot mig brukar jag blunda så hårt att jag får rynkor i ansiktet, åldras jag för fort då? Men så länge jag växer och känner - ja då lever jag - jag är mänsklig. Ibland har jag ont. Ungefär som när man trampar ner i en stilla bäck på vårkanten, det sticker och man tappar känseln efter ett tag. 

Jag kan så lätt bara isolera mig från omvärlden och bara gömma mig djupt in i mina tankar. Det jag tänker blir ofta till en vacker musikvideo - gulnande löv och regndroppar som fastnar på rutan - som sakta, sakta glider ner mot backen igen.
Jag älskar att vara mig själv och låtsas som alla andra är träd.

Jag kan stå i flera rimmar och bara vänta, men det händer inget, för varje gång du ignorerar mina varma och så innerligt starka blickar så gör det ont. Kan du bara hälla en hink varmvatten över mig, det kanske skulle kännas bättre då. Men nej - vi måste dela på luften och ge med oss av våra leende - de bästa vi har.


Aldrig att jag rör mig försiktigt i närheten av dig Ida, jag lever och jag skrattar. Du är den ärliga och rena, den som jag törs vara med. Du vet det, för det lever du med, jag ser det i dina ögon. Dina ögon är spegelblanka mot min axel och dina kinder är aldrig våta när jag rör dom varma. Du är min vän, en sån som jag tittar på när jag skrattar.
Jag vet inte varför men jag återvänder aldrig till det forna, utan dig vid min sida. Ida Andersson, min vän.

När jag sitter här i mörkret - alldeles ensam - med endast gatulamporna som lyser utanför, det är då jag börjar fundera. Tankarna rör sig i mitt huvud och jag blir rädd.. Den tanken som kommer tillbaka åter och åter igen handlar om framtiden. Vart befinner jag mig just det här minutslaget om 20 år, vem är jag då och vem finns vid min sida? Djupa tankar leder oftast längre än så. En djup tanke om framtiden, om att allt kan ta slut, att allt kan försvinna. Det är inte konstigt att jag är rädd.
Jag vill inte att tiden ska gå så fort, att dagarna bara ska försvinna bort i minnet och att allt blir som det är, jag vill inte det. Jag får panik, blir rädd, får tårar i ögonen av att veta att allt kommer att förändras. Vi kan inte bara låta allt försvinna, vi måste ta vara på våra liv. Vi gör något, innan det är för sent. En dag - vare sig den är vacker, regning eller de snöar - så måste även jag lämna min plats här på jorden. Lämna mitt ställe där jag en gång växt upp, för att ensam resa ut i världen och se det som är värt att se. Hela världen finns här för oss, vi måste bara ta till vara på den. Mitt liv har knappt startat, men det är inte långt kvar. Drömmarna vi hade som små - jag blev aldrig en skådespelerska och du blev heller aldrig en artist - nu inser vi att det enbart var drömmar.
Jag vill ta mig själv på en resa i livet.
Hur kommer allt se ut sen, när jag ser tillbaka på mitt liv? Har jag då gjort det bästa jag kunnat?

Gabriella: Jag visste inte att det skulle bli såhär, hade jag vetat det så hade jag försökt göra något annorlunda. Men nej - jag ångrar ingenting - aldrig. En dag kommer du vara tusentals mil ifrån mig och en annan dag kommer jag inte ens ha kvar ditt nummer för du har köpt så många nya telefoner. Tänk om du en dag dör och jag inte ens vet om det.

Samuel: Ett andetag är värt så mycket för mig, ett andetag i din närhet. Tänk att din blick är dyrbarare än någonting annat. Tänk hur allt kan bli så mycket bättre av att känna sig behövd, behövd av dig.

Erik: Första gången jag träffade dig hade jag ingen aning om vilken färg din insida skymde ditt hjärta med, i vilken takt du andades eller hur ofta dina fötter blir kalla av värme. Jag blev inte besviken - du är en gnista - som jag ska fortsätta putsa. För jag kommer alltid finnas vid din sida och vara din vän. Är din hjärna ditt vapen?

Alla har någon som älskar, ser, vill och ger det som behövs, även du och jag.
Insidan och utsidan hos varje människa är underbar, det finns inget hat längst där inne. Ensam om stark sägs det, men varför inte tvärtom? Jag sträcker ut min hand mot min tvillingsjäl - jag håller hårt, så att alla ser - visa upp och älska det du har vid din sida, man som kvinna. Vi måste våga stå så nära att vi andas av varandras andetag och luften blir fuktig, så nära att jag ser in genom den andras ögon, en stjärnbild så stark och klar.

Jag kan inte sluta fundera, sluta tänka tankar om mig och mitt liv. Släpp ut mig och låt mig springa till andra sidan jorden och tillbaka - barfota -
Jag ska ta jorden som omväg rakt in i ditt hjärta.

Det finns dom som är på riktigt.
Dom som visar sina svagheter bara för din skull, dom som står ut med dina krokodiltårar och som har tålamod nog att få dig att skratta igen! Det finns dom som får dig att kissa på dig av skratt, bubbla av förhoppningar och glädje. Två hjärtan kan faktiskt slå i samma takt, hålla samma andetag i både gång och spring - mitt hjärta + mina vänners hjärta -
Våra ögon kan mötas med ärlighet och vare sig det regnar, blåser, snöar eller steker i ryggarna så ser man ändå det rena som skiner igenom allt.
Varje gång ni skrattar med mig så flyger vi, så högt att det kittlas i tårna.
Ni är mina riktiga vänner - glöm aldrig det.

Karin: Minns du sommaren då blommorna aldrig slutade lysa? Minns du havet vi dök så djupt ner i att det var mörkt - men jag fann din hand och närhet - du drog mig med upp till dig igen. Din röst har jag hört sen barnsbenen. En alltid så stor och upptagen plats i mitt hjärta, reserverad utan gränser.Det finns något som kallas kärlek, syskonkärlek. En kämpe och fegis, en glad och en ledsen, en älskad och en sårad - lillasyster - alltid vid min sida.

Mamma: Det finns dagar då jag aldrig mer vill vakna, det finns dagar då jag aldrig vill somna. Det finns stunder jag vill glömma, det finns stunder jag vill minnas. Och alla dessa stunder har du funnits där. Det finns personer som jag ogillar och det finns personer som jag verkligen älskar. Du kommer alltid stå mig närmast i kärlek och värme, i kyla och regn - Jag är uppbygd med din närhet, Mamma.

Det är inte längtan som får mig att älska. Det är du. Jag älskar varje form, jag älskar varje del av dig. Jag blir kär i dina skavanker och brister. Det är dom som gör dig till dig. Jag ska röra dig, försiktigt, så jag inte väcker mig själv om det råkar vara en dröm. Så varsamt, så försiktigt. jag ska vara noggrann, för det kan vara sista gången jag vidrör dig.

Att älska varje dag, att älska varje andetag du tar i min närhet - det är kärlek.

Blev IKEA med Malin i eftermiddags, - skitsnack och kolla fina saker med en bra vän, vad kan slå det? - INGET!

När jag är med dig Malin så känner jag mig alltid trygg, du är den som får mig att skratta och vara mig själv. Du är underbar på alla sätt och vis och ingen är som du. När du ger mig en kram så känns den i hela kroppen, från topp till tå. Jag vet att allt du säger är för mitt eget bästa och att du menar allt du säger. Jag älskar dig, för att du är Malin och för att ingen annan är som du.
Tack vännen!

Min inflyttningsförfest blev perfekt! Tack allihop!

--

Igår när jag kom till jobbet vid halv tre så möttes jag av Isabelle som skulle gå bredvid, en väldigt trevlig tjej. Kvällen blev stressig men vi hann med allt. Var och bowlade med Peter och det var lika kul som alltid. Har sovit som en kratta i natt, somnade ungefär vid ett tiden och gick upp 23 minuter över fyra, kunde inte sova. Så jag städade och plockade iordning, så när Solveig kom vid kvart i sju var jag trött som fanken.
Jobbade på bra och slutade sen vid kvart över elva. Tog bussen hem och gick då ner i tvättstugan för att kolla om de fanns tvättid i veckan, så jag bokade upp mig på det imorgon. Härligt.
Börjar jobba halv tre imorgon så jag hinner nog städa och lite så innan. Sen är jag ledig på torsdag och då är det tänkt att jag ska inhandla några par skor och lite nytt till garderoben. På kvällen ska jag försöka hitta på något med någon av mina vänner, Malin? : )
Fredagen är jag också ledig och då har jag inget planerat, förutom konstnatten då :p
Lördag jobbar jag kväll, halv tre till tio, med Susanne och på söndag har jag kväll och natt. En rolig vecka med massa ledighet, aldrig fel! :D

Städningen idag tog musten ur mig.
Nu har jag varit på stan med Karin och Tesse, det var trevligt men varmt. Jag skulle hitta en tröja som jag kunde ha på mig idag, men hittade ingenting. Var nära på att ge upp, men sen hittade jag istället en klänning, perfekt!
Är hemma nu, ska fixa det sista, inhandla lite gott som vi kan tugga på ikväll och sen ska jag göra mig iordning. Får väl se hur det går när vi är fyra tjejer som ska vara klara till halv sex, haha.

Smile like you mean it.

Idag har jag varit duktig, jobbat som en tok på morgonen och var klar en timme innan jag slutade. Så satte mig ner för att göra lite pappersarbete (vad vuxet det låter, håller jag på att bli vuxen kanske?), som ibland behövs.Vid halv tolv kom Sebastian och hämtade mig, tack, slapp ta bussen idag.
Nu sitter jag här och väntar på att klockan ska bli strax efter två så att Malin och jag kan åka till Ida och Nellie. Ska bli kul att träffa Ida och ja, Nellie med för den delen, se hur dom bor och lite så.
Ikväll kanske Jenny kommer till mig, hon skulle höra av sig, om inte annat så kommer hon imorgon iaf :D
Annars blir det en lugn kväll för min del, för imorgon ska jag jobba, visserligen bara ett kort pass, 6.45-11.15, men det är då de boende är som mest krävande.
Efter jobbet så blir det att åka hem, vem vet, Sebastian kanske hämtar mig då med. Och runt tolv tiden kommer Karin hit, sen vid fyra tiden kommer Fia och Tesse för att göra sig iordning här, trevligt.
Under tiden ska jag hinna städa och dra till systemet, men de hinns nog med de också.
Sen kommer mina vänner till mig och då ska vi fira att jag har en lägenhet och festa till det.
Utgång därefter och sen får vi se hur det hela slutar.

Nehe, måste rusa.

Idag har varit en väldigt intensiv dag.
Den började med att jag var otroligt dryg innan jag kom upp från min sköna varma säng. Men tillslut masade jag mig upp och kunde borsta tänderna. Sebastian var snäll nog att köra mig till jobbet så att jag slapp ta bussen. Tack!
Väl på jobbet mötte jag denna varelse, kände direkt att nej, jag kommer aldrig kunna vara tyst en hel jäkla dag. Men det var bara att ta på sig munkaveln. Från 7.00 -10.00 gjorde jag de jobb, som vi vanligtvis brukar vara två på, helt själv. Sen vid tio var det bara att börja städa Annika´s lägenhet för att sen gå bort till affären och handla till Leif och Casper. När jag väl kom "hem" till jobbet igen så gjorde jag iordning allting, fixade allas tvätt och donade innan jag gick hem. Två timmar för tidigit (som jag nu efteråt vet att jag får betalt för ändå, plus dubbelt betalt från sju till tio)
Det är ta mig fan inte mer än rätt, jag ska inte behöva göra allt.
Väl hemma i min lägenhet skickar jag ett sms till Susanne, min vän på jobbet, att jag gick hem tidigare och varför. Hon förstod mig fullt ut och sa att hon tyckte jag skulle ringa chefen. Jag tvekade lite först men ringde, upptaget, så struntade i det.
Tog mig en varm dusch innan Ida kom och hälsade på. Skulle bli en snabb visit men hon stannade ett tag, vilket jag tycker var väldigt kul. Mycket att prata om : )
Chefen ringde så nu är allt fixat och jag har förklarat allt, förhoppningsvis blir vi av med henne i månadsskiftet.
Äntligen.
Var på bio ikväll, Shrek den tredje, riktigt bra. Men var dock trött som fanken så höll på att somna. Nu är jag hemma och ska snart ta mig i kragen och borsta tänderna. Sebastian kommer väl hit efter jobbet, alltså om typ en kvart. Sen ska jag sova, har sovmorgon imorgon vilket är helt jävla otroligt.

Jenny, - krya på dig min vän!

Jag är inte guds bästa barn, men det har jag aldrig påstått. Och det är inte synd om mig. Men man gör inte så. Det jag gjorde var fel, absolut, och jag tänker inte bortförklara mig. Det var fel gjort av mig. Men jag trodde aldrig det skulle hända.. Helt otänkbart.

Jag vill inte lägga skulden på dig, för vi var två om att börja bråka. Men någonstans måste det finnas en gräns. Du behöver hjälp.

Vad gjorde polisen för mig då?
Vem hjälpte mig? Vem såg till så att jag kom hem? Vem kollade så att jag var "oskadd"?
Ingen.
Det är för jävligt.
Jag är offret, men fick ingen hjälp.

Tack Emillie och Joppe för att ni körde mig hem.

Skakad. Rädd. Ledsen. - tre ord.

"Vi grupperar oss i gäng: Sportfånarna, Country Klubbtyperna, Plugghästtöntarna, Hejaklacksledarna, Mänskliga Avfallet, Euroskräpet, Blivande Amerikanska Fascisterna, Marthorna, Megafrisyrerna, Lidande Konstnärerna, Skådisarna, Vandalerna, Trashankarna. Men jag tillhör inget gäng."

Idag mötte jag upp Karin och Fia på stan vid halv ett tiden. Vi kollade lite affärer nere på Baronen där vi stötte på Anna. Var längesen jag träffade henne så vi snackade lite skit och så, alltid lika trevligt.
Sen gick vi upp mot stan, jag köpte mig en jacka, skitsnygg! (annars hade jag ju inte köpt den)
Vi gick vidare till Grafitti där jag bjöd Karin på käk, medans jag drack mitt citronvatten :D
Efter maten testade Karin en väldigt fin jacka som förmodligen blir hennes inom kort. Sen träffade vi Malin, var sååå längesen! Min vän!
Sen mötte vi upp Madde, kollade lite affärer, jag köpte ett par byxor. Så nu fattas bara en tröja :p
Vi gick sen bort till skafferiet där jag tog en STOR kopp te, väldigt gott! Vi satt och snackade om allt möjligt, vilket var riktigt skönt.
När Madde och Karin kollat upp busstiderna så begav de sig ner mot stationen och jag gick bort till systemet. Tog bussen hem och släppte allt jag hade för att slänga mig i soffan.

Nu sitter jag här och lyssnar på musik och njuter av livet. Vill gå ut ikväll men Malin var ute på sjön och ingen annan kunde. Så jag väntar på att Malin ska höra av sig när hon kommit hem. Så får vi se hur mycket klockan blivit och hur sugna vi är då.
Annars väntar vi till bartömningen på fredag :D :D

Min fotsvett luktar illa, men åh, vet du någon fotsvett som luktar hallon, eller?!

Jag älskar mitt jobb, så är det bara. Jag trivs som fisken i vattnet och jag blir alltid lika glad när jag kommer dit.
Ni ger mig styrka och glädje, att något så litet för mig kan bli så stort för dig, det är helt otroligt. Ni blir glada för minsta lilla sak och uppskattar allt. Vilket underbart liv.
Igår var min första dag på mitt nya schema, nu har jag fyra andra arbetskamrater och jag trivs jätte bra med dom. De första jag fick höra idag var " Vi är så glada att du var den som fick detta vikariatet, du är verkligen rätt person för oss." Jag är stolt, stolt över att jag har fixat detta. Utan någon större hjälp av någon annan. Det här är mitt liv och jag älskar det.

---

Men jag måste börja tänka längre, jag har inte längre något att backa tillbaka till. Jo, jag har en tre årig gymnasieutbildning som jag inte blev någonting på, inte ens en jäkla barnskötare. Jag har livserfarenhet och arbetserfarenhet inom både det ena och det andra. Men det hjälper inte mig.
Jag vill plugga till undersköterska, men det får vänta till nästa höst.
Jag vill göra någonting.

Min tanke är att resa.

Får jag inte ett längre vikariat så är det ett tecken, ett tecken på att jag ska åka. Jag var inne igår på ams, och det finns sjukt mycket jobb som Aupair i Irland. Jag hittade flera stycken som skulle passa mig perfekt. De flesta ligger på 6 månader sen finns de de som är både 1 år och längre.
Skulle vara otroligt skönt att komma bort, se något nytt, bara för ett år eller så.
Men sen har vi Malin och min resa, eller det är ju två ställen vi ska åka till.
Först och främst ska vi åka på semester i två veckor, när det blir det vet vi inte riktigt ännu. Men förmodligen i november.
Sen blir det Australien eller Nya Zeeland till våren, visserligen bara tre månader men det kommer bli kanon. Jag ser fram emot det sååå mycket. Och vet att det kommer utveckla mig, på många sätt.

---

Ibland är du bara så rolig.