Ensam
Ensam.
Det där trädet, jag vet inte vad det var med det, men nog var det speciellt. Allt började vid det där trädet och där skulle allt att sluta också.
Vår första träff var där för fyra år sen. Det var det bästa året i mitt liv. Pelle är hans namn och han har mörkblondt vackert hår och gröna ögon, så otroligt söt. Han var nog den mest omtänksamma människa jag träffat.
Vi gjorde allt ihop, den somaren var vi vid stranden nästan varje dag, solade badade och hade allmänt roligt. Han var verkligen min bästa vän. Varje dag vid det där trädet träffades vi, just där, jag hade ofta på mig min gröna kjol som matchade så med hans ögon. Att sitta där med honom och lyssna på alla ljuvliga ljud som susade förbi, det var alldeles underbart. Bara att få vara nära honom var fantastiskt. Just den dagen gick vi därifrån lite tidigare än vanligt, vi skulle hem till honom och packa iordning lite saker och sen vidare hem till mig och plocka ihop mina saker. Vi skulle på fest, och vara borta hela helgen. Jag hade längtat efter denna helgen hur länge som helst. Nu kanske det äntligen kunde hända, det som jag väntat på så länge.
När vi kom fram på fredagen så plockade vi upp våra saker och bäddade ut våra madrasser. Jag lade min bredvid hans, äntligen skulle jag få sova bredvid honom.
Festen var verkligen lyckad, aldrig har jag haft så kul och det bästa utav allt var att sista timmen innan jag skulle gå och lägga mig då stod vi där, höll om varandra och han sa underbara saker till mig. Jag har aldrig känt mig så omtyckt i hela mitt liv. Den natten sov han på min madrass, vi låg och pratade länge och väl men tillslut somnade vi. När jag vaknade låg han där och höll om mmig, jag vände mig försiktigt om för att se om han var vaken. Där låg han och sov, så söt.
Jag smög upp och började klä på mig, borstade igenom mitt blonda långa hår.
Under dagen var han väldigt underlig, han sa knappt någonting till mig och jag kände genast att det var något som var fel. Istället för att åka hem på söndagen som vi hade planerat så åkte vi hem redan lördag förmiddag. Det kändes jättekonstigt att sitta i bilen på vägen hem och inte säga ett ljud.
Det sista han sa till mig var: Vi ses vid trädet vid sju, hej då! Vi hade ju pratat om det där innan, att "hej då" lät som ett sista farväl. Vi skulle ju försöka undvika just de två orden. Jag förstod verkligen ingenting, sakta gick jag in genom dörren raka vägen upp till mitt rum och började fundera, tankarna bara flög runt i skallen på mig.
Klockan var sju och jag satt där vid trädet, mina långa bara ben fick gåshud av den kalla blåsten. Men vart var han? Sa han inte sju? Jag började gå hemåt vid halv nio tiden, men långsamma steg, han kanske skulle komma ändå?Varför hoppas? Varför? Senare på kvällen ringde det, och det var han. Han bad om förlåtelse för att han inte kommit, han hade tänkt sa han. Tänkt? Jaha och där hade jag suttit i flera timmmar och väntat och då hade han tänkt! Kunde han inte ringt lite tidigare? Jag ville så gärna bara skrika ut min illska, men jag kunde ju inte bli arg på honom, han var min bästa vän. Sen kom de där orden, dem jag aldrig ville höra. Han sa att han ångrat det som hände på festen och att han kände att det hade förstört vår vänskap. Det han kände nu var att han ville vara ifred, han ville inte träffa mig mer. Fan, hur kunde jag göra så? Hur kunde jag tro att han ville något annat än att bara vara vän? Vi hade ju pratat om det så mycket, inget skulle förstöra vår vänskap. För vår vänskap var ju speciell, men inte längre. Dagarna där efter kom han inte, de dagarna susade de inte lika vackert i trädet, och nu var jag ensam.
Ensam som aldrig förr.
>> otroligt.