Lina

Det är den enda smärtan jag kan kontrollera.
Om jag tar det så mår jag bättre, jag känner att det rinner, jag hör det där ljudet igen. Jag ersätter min inre smärta med en yttre. Det är den enda smärtan jag kan kontrollera, och det lugnar mig. Det är som att jag gör det för att överleva.

Varför?

Ja det skulle jag med vilja veta, kan du svara på det?! Hjälpa mig?!

Jag tycker om känslan, känslan att se det rinna. Varför? Jag satt där idag, igen, för fjärde gången. Jag vet inte varför. Det rasar, inuti, och varför ska jag då vara hel utanpå? Jag vill sitta bredvid och blunda. Men det är jag. Är jag sådär dum som alla påstår? Äsch, jag tar ändå aldrig åt mig. Jag är en stark människa. Jag mår bra. Jag älskar kyckling. Jag tar en stor portion och det är så gott. Sen gör jag det jag ska, känner tårarna, dom rinner och rinner och jag kan inte hejda dom. Jag vill inte mer. Jag letar och letar och hittar de jag letat efter. Vi rinner tillsammans. Tjockt och tunt. Jag känner lättnad. Just då är det över, tror jag. Så fort jag slutar kommer det tillbaka. Det känns som jag springer in i en vägg. Bara en gång till.
Jag kommer göra det igen.

Det är den enda smärtan jag kan kontrollera.

Jag är en stark människa med de rätta människorna runt om mig.

Det irriterande är inte att det gör ont - jag känner det knappt. Det känns ingenting. Knappt. Men det tar så lång tid innan det läker och det blir så bökigt att duscha och så.