fan vad jag är svag
stå där och säg dom vackra orden..
En frisk kväll. Jag gick dit, jag kunde känna din doft redan i trappuppgången - fan vad jag saknar dig - kände värmen från dörren men vågade inte trycka på ringklockan. Lämnade mina ord utanför dörren, plötsligt ser jag att en tår nästan suddat ut orden, men jag hoppas det gick att tyda. Ut i kylan och regnet, där gick jag, kände mig som den enda människan på denna jord. Och tro mig, vart jag än vände mig om, så såg jag bara dig, kände din doft.
Mina ögon var genomvåta, men det var värt varenda tår.
En frisk kväll. Jag är nu hemma och det är ljust överallt och dammet syns plötsligt så tydligt när det flyger runt i rummet. Jag vill inte släcka. Drömmer mig bort.
I mitten ligger du och jag, intill varandra. En trafik utanför rutan som inte betyder någonting, doften av nyvakna lakan och ett struligt överkast ligger nere vid fötterna, känner inte du också att du är kär? Skulle du kunna ligga här och titta upp i det vita taket och känna att du legat kvar alldeles för länge? Barn som hoppar och skriker, huset är inte så bra isolerat, men det gör inget. Klockan tickar jämna slag men jag orkar inte räkna dom, tvättmaskinen är klar för länge sen och vi har inte diskat efter oss.
Det jag skriver om, har nog aldrig hänt, men ibland måste man låtsas. Använda sig av dofter man minns, syner man aldrig glömmer, saker och ting man ofta upplever. Placera dig i mitten i rummet du tänkt ut i dina drömmar, vill du ligga kvar där?
Jag kämpar för fullt för att hålla fast din hand, jag blundar och känner blodsmak i munnen - fan vad jag är svag -
När man ser en dröm närma sig, blir man ivrig och full av förhoppningar. En stråle av dagsljus som fyller det mörka rummet och morgonen gryr, med den lyckan intill din kind. Det stramar mot min hud när hon ler och jag kan inte sluta fyllas av tårar i ögonen när jag tänker på hennes vackra ögon. Är det lycka?
En frisk kväll. Jag gick dit, jag kunde känna din doft redan i trappuppgången - fan vad jag saknar dig - kände värmen från dörren men vågade inte trycka på ringklockan. Lämnade mina ord utanför dörren, plötsligt ser jag att en tår nästan suddat ut orden, men jag hoppas det gick att tyda. Ut i kylan och regnet, där gick jag, kände mig som den enda människan på denna jord. Och tro mig, vart jag än vände mig om, så såg jag bara dig, kände din doft.
Mina ögon var genomvåta, men det var värt varenda tår.
En frisk kväll. Jag är nu hemma och det är ljust överallt och dammet syns plötsligt så tydligt när det flyger runt i rummet. Jag vill inte släcka. Drömmer mig bort.
I mitten ligger du och jag, intill varandra. En trafik utanför rutan som inte betyder någonting, doften av nyvakna lakan och ett struligt överkast ligger nere vid fötterna, känner inte du också att du är kär? Skulle du kunna ligga här och titta upp i det vita taket och känna att du legat kvar alldeles för länge? Barn som hoppar och skriker, huset är inte så bra isolerat, men det gör inget. Klockan tickar jämna slag men jag orkar inte räkna dom, tvättmaskinen är klar för länge sen och vi har inte diskat efter oss.
Det jag skriver om, har nog aldrig hänt, men ibland måste man låtsas. Använda sig av dofter man minns, syner man aldrig glömmer, saker och ting man ofta upplever. Placera dig i mitten i rummet du tänkt ut i dina drömmar, vill du ligga kvar där?
Jag kämpar för fullt för att hålla fast din hand, jag blundar och känner blodsmak i munnen - fan vad jag är svag -
När man ser en dröm närma sig, blir man ivrig och full av förhoppningar. En stråle av dagsljus som fyller det mörka rummet och morgonen gryr, med den lyckan intill din kind. Det stramar mot min hud när hon ler och jag kan inte sluta fyllas av tårar i ögonen när jag tänker på hennes vackra ögon. Är det lycka?
Kommentarer
Trackback