Lina

Har du aldrig tvekat på att du verkligen lever, att ditt hjärta slår regelbundna slag och att du känner smärta när du går på grus med nakna fötter? Här ligger jag och snurrar för mig själv - det är ganska skönt - allt är ju så tyst. Ibland hör jag tystnaden tala. Då vinden blåser mot mig brukar jag blunda så hårt att jag får rynkor i ansiktet, åldras jag för fort då? Men så länge jag växer och känner - ja då lever jag - jag är mänsklig. Ibland har jag ont. Ungefär som när man trampar ner i en stilla bäck på vårkanten, det sticker och man tappar känseln efter ett tag. 

Jag kan så lätt bara isolera mig från omvärlden och bara gömma mig djupt in i mina tankar. Det jag tänker blir ofta till en vacker musikvideo - gulnande löv och regndroppar som fastnar på rutan - som sakta, sakta glider ner mot backen igen.
Jag älskar att vara mig själv och låtsas som alla andra är träd.

Jag kan stå i flera rimmar och bara vänta, men det händer inget, för varje gång du ignorerar mina varma och så innerligt starka blickar så gör det ont. Kan du bara hälla en hink varmvatten över mig, det kanske skulle kännas bättre då. Men nej - vi måste dela på luften och ge med oss av våra leende - de bästa vi har.


Aldrig att jag rör mig försiktigt i närheten av dig Ida, jag lever och jag skrattar. Du är den ärliga och rena, den som jag törs vara med. Du vet det, för det lever du med, jag ser det i dina ögon. Dina ögon är spegelblanka mot min axel och dina kinder är aldrig våta när jag rör dom varma. Du är min vän, en sån som jag tittar på när jag skrattar.
Jag vet inte varför men jag återvänder aldrig till det forna, utan dig vid min sida. Ida Andersson, min vän.