Lina

Har du någonsin varit så rädd att du inte vetat om du skulle överleva eller inte? - Så rädd var jag natten till i fredags. Det enda jag ser när jag tänker tillbaka är vatten, det var vatten överallt. Jag frös. Jag visste inte vart jag var, eller med vem. Vad visste jag då, det frågar jag mig själv. Och ärligt talat, det vet jag inte.
Jag minns hela förfesten, kvällen på O´learys, Krögers - och bartendern som försökte slänga ut mig utan att lyckas. Idiot! Sen strax efter tolv så försvinner allt sakta men säkert.
Nu i efterhand när jag pratat med dom jag var med under kvällen så har jag fått reda på hur allt gick till, fram till klockan två. Men vad hände mellan två och halv fyra, för det var först då som jag kom hem.
Vart var jag? Vad gjorde jag där? Och med vem? Varför?
Nu när jag skriver detta blir jag rädd, tänk vad som kan ha hänt utan att jag vet om det. Tänk vad som kunde ha hänt. Jag känner mig svag och vek när jag tänker tillbaka, hur funtad är jag när jag inte går hem direkt efter Ida och jag sagt hejdå? Vad fan skulle jag göra? Vad tänkte jag? Tänkte jag?

Min kropp igår förklarade klart och tydligt att jag inte var mig själv. Vad håller jag på med? Jag är rädd, rädd för mig själv. Hur fan låter det då? Tönt.

I min telefonbok såg jag vilka jag hade ringt, vissa hade jag pratat med i över en halvtimme, men vad sa jag? Vad sa dom? Jag ser bara vatten.
Nu vet jag, efter alla samtal och sms så vet jag lite mer. Men det är inte för att jag minns utan för att folk har berättat för mig. Hur det var, vad jag gjorde och vad jag sa. Men hur allt blev som det blev vet ingen. Fan.